Summa sidvisningar

söndag 21 december 2014

Hoppet är starkare än förtvivlan






Vi som har överlevt en "nervous mental breakdown" , ett nervöst sammanbrott eller ett psykbryt för att tala i populistiska termer, har en sak gemensamt - vi är alla lika förvånade för att vi faktiskt överlevde.

Det kunde ju ha gått precis hur illa som helst. För vissa av oss avgjorde slumpen, eller så var ödet på vår sida och nätverk vi knappt visste fanns slöt upp som våtvärmande omslag och räddade oss från oss själva.

Sedan kommer landningstiden som för somliga av oss är otroligt lång och svajig. Det här med Rehab verkar finnas mest för amerikanska superstjärnor - inte för vanligt folk med ont i själen.

Tyvärr för med ålderns rätt är det inte bara vanliga krämpor som tillkommer, risken är att du efter ett nervöst sammanbrott , eller kanske en riktigt lång depression, plötsligt får nya käcka psykiska symptom - utan någon egentlig orsak alls. Och dina gamla går inte att behandla längre.
Det handlar inte om att tycka synd om sig själv utan att försöka stå ut med sig själv när krämporna slår till.

Och av den dyrköpta erfarenheten som ett nervöst sammanbrott ger, så fylls man av beundran för människor som lever i ständig kamp mot skuggorna som vill dem illa. Mot mörkret som vill äta upp dem inifrån, mot manin, panikångesten... De som slåss hela tiden för att kunna leva ett hyggligt normalt liv där det bara gör lite ont någonstans.

Jag är stum av beundran! De fixar det!

En annan sak jag har gemensamt med många andra föredetta psykbrytarere är att vi slutat vara så fördömande.
Om det enda sättet att komma ifrån sin ångest är att självmedicinera vilka är då vi att döma? Vad kostar lindringen? Alkohol, ätstörningar, tabletter, andra droger, sex, arbetsnarkomani? Kanske shopping eller spel? Kanske någon blir hjälpt genom Gud och kyrkan? Kanske räcker det att bli lite medberoende?

Jag vet inte, jag vet bara att alla gör så gott de kan - och att antagligen de allra flesta någon gång i livet pendlar mellan hopp och förtvivlan. Till alla dom vill jag säga - ge aldrig upp, det finns stunder då hoppet är starkare än känslan av förtvivlan och de stunderna är värda att vänta på! Du behövs!